I helgen har vi varit på släktfäst hos svärföräldrarna. Egentligen var det väl bara närmsta familjen, men har man fem barn med respektive och barnbarn så blir det lite folk ändå. Tjugoen personer, närmare bestämt. (Nej, de är inte mormoner, de tycker bara om barn).
Anyway, morgonen efter vaknade Lillkillen som vanligt klockan sex. Efter några tappra men dödsdömda försök att söva om honom (Mamma vill att du överväger det här med att somna om en gång till), var det bara att ta honom under armen och pallra sig ut i köket och fixa välling.
Okej, inget större problem. Fixa lite välling med hungrigt barn under ena armen har man ju gjort några hundra gånger. Men sen då? Med ett helt hus fullt av folk som troligtvis skulle uppskatta att få sova till... säg, åtta åtminstone. Jag hade först nån idé om att vara en bussig svägerska/svärdotter och ta med mig skrikhalsen på en tvåtimmars långpromenad, men termometern visade liksom på -10,4°, och inga vantar hade jag.
Så det blev promenad i köket istället, hand i hand med Lillkillen. (Folk låg ju och sov i alla andra rum.) Rena drömmen, tyckte han. Skräphög med servetter och annat festligt i ena hörnet, kattmat i andra, och bäst av allt: storasyster och kusinerna hade haft ballong-bonanza hela kvällen, så det låg små färgglada bitar av före detta ballonger över hela golvet. En stegräknare på den lilla foten hade antagligen blivit överansträngd. Och glädjetjuten över alla spännande fynd höll nog både en och annan vaken. Tur att de tycker om barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar