...but a giant leap for mamman.
Idag har Lilltjejen gått själv till skolan för första gången. Det är en kilometer dit med två halvläskiga övergångsställen på vägen, så det är inte helt lätt att släppa iväg sin förstfödda bara sådär. (Den som är lagd åt ordvitsande kan ju spåna fritt om kilometer och milstolpar här)
Fatta vad stort!!!
Lilltjejen själv var extremt cool, och själv är jag nöjd med att jag bara ringde skolan EN gång. För att meddela att hon gick dit själv. (Fast jag var bra sugen att ringa och kolla upp att hon kommit fram också #ängsligast_i_stan)
5 kommentarer:
å!
här är det 300 meter till skolan, men jag hänger med än. vågar icke släppa.
plus: någon regel om att man måste gå i trean för att få gå själv.
Stort! Och den där oron, den kommer alltid finnas där - bara att gilla läget.
Anna: Visst är det läskigt! Men man måste ju "lära sig att tas med det som är farligt", som de säger i Ronja. (På ett lagom skyddat vis, efter lagom många förmaningar)
I will not..: Jag misstänker att oron inte direkt blir mindre när barnen blir större...
Ja, hu. Jag stod och glanade fr trädgården för att se att kidsen verkligen kom in på skolan (de hade på den tiden typ 20 meter att gå och jag kunde se skolgården. Egentligen lyfta över ungarna, över staketet men ingången låg som sagt hela 20 m bort. Nu har jag vant mig vid att inte kunna följa alla fyra ;D
Libby: Oh, jag önskar att jag också kunnat se hela vägen till skolan! Och jag bestämde mig för att det i mitt läge vore för neurotiskt att smyga efter hela vägen.
Skicka en kommentar