Vi ba: Ja men det kunde väl vara skojigt. Klart killen ska ha en vindsnurra!
Vi tänkte lite fel där, kan man säga.
Lillkillen tänkte sig att snurran skulle snurra festligt när han blåste på den. Snurran snurrade inte alls, eftersom han blåste sig själv på hakan eller näsan istället. Lillkillen blev grymt besviken. Om och om igen. Hela dagen.
Vindsnurra - the gift that keeps on giving, liksom.
10 kommentarer:
Stackars, stackars lillkillen. Men bortsett från det - en alldeles underbar bildserie!
hahaha. stackars killen. men ändå väldigt roligt inlägg.
Det är inte något fel på den mamman som tänker "haha, så söt han är" och fotar sitt barn när han får det ena utbrottet efter det andra då?
Sign.
Ej normal -78
Nej! Man måste säkra foto till studenten! Moahahaha.
Sign.
Parentcoach -73.
ah, vi har haft exakt samma upplevelse med vindsnurror. Man tänker: vad kan gå fel? och så går ALLT fel!
heheheh, tack för tips.
Om du vill fortsätta i samma tema kan du köpa såpbubblor till honom.
Yllet: Undrar om man kan ha flera plakat? Man har ju så många skämmiga kort, menar jag.
Frida: Föräldraskapet i ett nötskal, liksom.
Minna: Eller kanske en jojo?
åh!! jojo är värsta bra grejen för en sån här grej!!
Ju fler släktingar, ju fler plakat. Det kan bli en hel skog av plakat; svårt att missa, när studenten ska leta sig fram till de sina vid utsparken
fantastiskt roligt!!
jag gör själv precis likadant (inte blåser på hakan alltså..), fotar mina arga skrikande ungar.
alltid kan det användas till utpressning i krisiga tonår eller nåt.
Skicka en kommentar