Familjens projektledare får sparken

Som kvinna ska man tydligen vara familjens projektledare, det har man ju hört. (OBS! Ironi. Eller kanske sarkasm. Eller både och.)

Och till mitt försvar vill jag ändå säga att jag har haft koll på Projekt Familjen. Jag har fixat födelsedagsglassar till dagiset, pyssel-rekvisita till dagis (okej, det var Maken som fixade det, men bara för att jag skrev upp det på inköpslistan), paket med värde max 30 kr (okej, det var Maken som fixade den, men jag påminde honom), två olika outfits till Lilltjejens julshow, finkläder till jul och gu-vet-allt. Typ det mesta har liksom funkat.

Men så kom söndagen, och det där 6-årskalaset som dottern skulle gå på. Lilltjejen skulle infinna sig 1) På rätt plats 2) Vid rätt tillfälle 3) Med rätt utrustning.

Jag kan berätta att jag misslyckades med samtliga uppgifter:
3) Presenten glömde jag fixa, så det blev en panikutflykt till Biltema där random leksak inhandlades en timme innan kalaset skulle börja.
1) GPS:en i bilen hittade inte adressen till kalaset, så jag körde på måfå. Sen irrade vi runt i nybyggarland och frös (bilen var man ju tvungen att överge på parkeringsplatsen) tills jag ringde upp födelsedagsbarnets mamma och frågade var de bodde.
2) När vi kom till kalaset var ingen annan där. Jag ba Eeeh, är vi tidiga eller? Och födelsedagsbarnets föräldrar svarade vänligt att kalaset egentligen började en halvtimma senare, men att Lilltjejen var välkommen ändå.

Joråsåatte...
Tur att Projekt Familjen är ett teamwork.