Plötsligt händer det! Tvåbarnsmamman och tillika degklumpen känner sig inte längre tung som bly i joggingspåret!
Oiiii, hon susar fram med ett swish för varje steg. Hon får för sig att öka takten (!) lite. Hon tänker "om jag skulle ta och skutta över det där lilla staketet?" Hon bestämmer sig för att spurta sista biten. Kära vänner, den här dagen går till historien. Idag swishade Akan-Kakan i joggingspåret.
Kanske börjar jag få upp flåset lite (äntligen), eller kanske var det en kvardröjande adrenalinrusch efter Lillkille-nattningen. Ni som försökt söva ett illskrikande och sparkande barn vet kanske vad jag menar. Det är liiite stressande att försöka vyssja nån som bara vrålar, vad man än gör. "Shhhh... Ack hur skööönt slumra iiin... såja såja... tyst nu så du hör hur fint mamma sjunger... Ack hur skööönt...."
Sedan kanske inte alla de som såg mig där i spåret skulle hålla med om att jag susade fram som en oljad blixt. Det är nog mer troligt att de tänkte "va glad hon såg ut där hon lufsade fram, den där tanten". Men det gör inget. För i mitt huvud sprang jag som en gasell.
5 kommentarer:
Det är "i huvudet" som räknas.
Wohoo, You go girl!
Själv hatar jag att springa. Jag vet att "hata" är ett starkt ord, men jo, jag hatar att springa.
Minna: Ja men visst är det så! =D
Millan: Du kanske mer är typen som är ute och vandrar i skog och mark? Med vandrarkängor?
Ja, oj. Jag är i alla fall imponerad! Jag blir alltid dödligt trött om jag får för mig att spurta. Tungan hänger typ nere vid naveln.
Petra, du kanske springer fort redan från början? Hemligheten är att börja långsamt ;)
Skicka en kommentar