Marianne är min nya bästis

Jag fick en sån obeskrivlig lust att skråla till hög musik i bilen nyss. Vilken musik som helst, bara den var glad! Och på hög volym! Det enda jag hittade på radio var Toto. Inte alls skrål-vänlig egentligen, och texten kan jag inte, men jag var tvungen att göra det bästa av situationen.

Nänänänä lot to take me awaaayy from you
Nä-nänänänä hundred men or more could ever dooo
Dadada rains down in Aaaafrica...

Jag kanske ska förtydliga varför jag kände mig så tvungen att skråla till hög musik i bilen. Jag var så himla glad för jag hade just fått veta att JAG SKA FÅ GÖRA PRAKTIK PÅ ETT STÄLLE DÄR JAG VILL JOBBA NÄR JAG BLIR STOR!

*paus för publikens jubel gratulationer*

Chefen på det stället heter Marianne. När jag ringde och pratade med henne för nån vecka sen var hon vänlig men beklagande: Tyvärr finns ingen möjlighet att göra praktik hos dem, nejnej. Det är väldigt många som ringer, och tyvärr har de inte möjlighet, osv.

Min taktik var då en fin kombination av tjata, böna-och-be, samt jag-gör-vad-som-helst. Och det verkar ha gjort susen! Marianne har tydligen varit runt på alla företagets avdelningar och frågat om de vill ha en kontorsslav, och lyckats skrapa ihop något slags praktikplats ändå! Vilken pärla! Hon är ju liksom chefen och har säkert rätt mycket att göra, men tog sig ändå tid för att fixa in mig på en allt-möjligt-praktik.

Marianne, alltså. Min bästa vän.