Gamla kråkan springer igen

I något svagt ögonblick före sommaren anmälde jag mig till ett motionslopp.

Hur tänkte jag där egentligen?

Jag tänkte att det var lång tid kvar. Jag tänkte att jag mirakulöst skulle bli både rehabiliterad från mina ålderskrämpor i höften och samtidigt bli snabb och smidig som en gasell.

I morgon är det dags. Man kan säga att jag är långt ifrån den där gasellformen. Väldigt, väldigt långt. Snarare snigelform. Eller kråkform. Eller nånstans mittemellan. Snorkråkeform kanske?