När Lilltjejen var drygt ett år vill jag minnas att hon snackade ganska mycket. Och när hon var 1,5 var det långa meningar. Jag brukade lyssna på jämnåriga barn som inte sa mer än joller och gurgel, och tänka Stackars föräldrar, de inser inte att deras barn är efterblivet.
Nu när Lillkillen är i den åldern har jag börjat inse att det nog var Lilltjejen som var extremt tidig. De konversationer jag har med min son förekommer bara i cirka fem varianter. Som upprepas cirka hundra gånger dagligen.
Konversation #1:
- Ssssss! Sssssss!
- Ja, det är ljus där.
Konversation #2:
- Uuuuuu!
- Ja, där är kossan. (Alternativt: Nej, det är ingen kossa, det är en häst)
Konversation #3:
- Ajaj dä! Ajaj dä!
- Ja, spisen är ajaj. Inte röra spisen.
Konversation #4:
- Kakakakakaka!
- Nej, det är ingen fågel där ute nu. Ingen fågel, tyvärr.
Konversation #5:
- Dä! Dä! Dä!
- Ja, där är lampan.
- Dä! Dä! Dä!
- Ja, där är en till lampa.
8 kommentarer:
Jack säger:
Ma-MAA!
Baba!!
Ne-ne (syftar på mat)
Ninni!
Dä! Dä!
Pa!!!! (lampa)
Det ar stor skillnad pa min dotter nummer 1 och nummer 2 ocksa. Min teori ar att (forutom att barn saklart ar olika som personer) att man som foralder agnar mycket mer tid at att forsoka prata med den forsta.
Precis så är det här också. Och jag håller tyvärr med om Annas teori. Och sen blir jag lite bekymrad över varför Signe lärde sig, gå, springa och klättra så tidigt. Försöker hon rymma hemifrån?
Minna: Två killar med ungefär samma intressen, verkar det som.
Anna: Jag tror också på kombinationen arv + miljö. Som tur är vet jag familjer där barn nr 2 pratar mycket bättre än nr 1, så man behöver inte ha allt för dåligt samvete över att ens ena barn pratar sämre.
Millan: Du kanske har klättrat mycket mer med Signe?
Killen lär ju brås på sin morfar. Han sa inte mkt i ungdomen men kom sig så småningom, enl uppgift.
Vi får bara hoppas att lillkillen inte blir lika obstinat, som morfar var i tonåren...
På gamla dar har han blivit en riktig mes.
Göran & Stajni: Kakakaka! Appropå mes, alltså.
Skicka en kommentar