Jaså därför

Och jag ba Men varför är du så himla gnällig, unge?!

5 minuter senare:
Men det var värst va glad du var nu då!

[ Sniff, sniff ]

Jaså, det var därför.

Man kan ju tycka att jag borde lärt mig vid det här laget.

Man fick ta så mycket kaffe man ville!

Här, mina vänner, är en bild av sann lycka!


Fnissandes över texten på Pocket shop-påsen intog jag igår min plats på tåget norrut. Jag hade kommit över en rysligt billig 1:a klass-biljett, och det var helt fantastiskt! Man fick ju tidning, kaffe, frukt, och allt möjligt. Jag tog tre koppar kaffe. Och säkert tre frukter.

Och framför mig hade jag en lång ostörd resa, följd av en massa roligheter.

Efter en väldigt rolig och trevlig helg däruppe i gamla hemstaden kändes det såklart ganska bra att komma hem också. Och framför allt kändes det som att komma hem till Malmö. Jag bor här nu.

Uppsalahelg

Nu drar jag snart iväg på besök till Lärdomsstaden! Ser mest fram emot

1. En låång tågresa med en schysst bok, lite frukt, några tidningar och spellistan Top-ov-de-lajn på iPod:en.
2. Tjejfest med gamla barnvagnsmaffian och några till. Utan män och barn. Med vin. Och Singstar.
3. Träffa en bästis och titta på hennes nya hus och stora mage.
   
4. Mera tåg hem igen.

Nu hoppas jag bara att ingen får för sig att fira Earth Hour med att släcka ner hela festen med lampor, musik, Singstar och allt. Snacka om partydödare. Jag gör hellre nåt vettigare för att rädda jorden en annan dag.

Sunkfredag

Jisus vad jag känner mig sunkig idag. Lillkillen är inte heller helt fräsch efter att ha förväxlat sin lunchtallrik med en hatt.

Hade just en skräckupplevelse när Lilltjejen ropade från övervåningen (som har fönster mot gatan) att Nu får vi gäääster!

Men det visade sig vara fantasi-gäster.

Tur.

Larvigt jobbigt

Tips till dig som funderar på att göra en väggmålning:

Planera inte en massa detaljer nere vid golvlisten, det är skitjobbigt att måla där! Och svårt!

Har just målat en larv, som blev en ganska kladdig larv med krokiga streck.

Mjölksyra i armen har jag också.

Våffelmix - vad är grejen?

Igår var det ju som bekant våffeldagen. Jesu moder träffade ärkeängeln Gabriel, och detta firar vi med att äta flottiga bakverk.

Något som jag verkligen inte fattar poängen med är våffelmix. Man köper ett pulver, som blandas med vatten och smält smör.

Låt mig presentera min våffelmix. Som blandas med mjölk, vatten och smält smör. Den ser ut så här:



Min gissning är att någon våffelmixfabrikör hade en extremt effektiv reklamkampanj nån gång på 50-talet eller så. Och sedan dess tror folk att det är svårt att göra våffelsmet. Och folk som aldrig nånsin skulle få för sig att köpa till exempel pannkaksmix (istället för att blanda mjöl, mjölk och ägg) tycker att våffelmixen har en självklar plats i skafferiet.

Swish!

Jäklar vad jag är effektiv idag!

Har en milslång att-göra-lista, har redan bockat av två punkter, innehar just nu plats 81 i telefonkön hos Försäkringskassan, och bloggar samtidigt.

Ville bara säga det.

Hej svejs.

UPPDATERING: Sjuttielva ärenden senare sover Lillkillen nu middag i bilen. Utan lunch. Stackarn.

Pimp my Köksvägg

Helgens projekt:
Extreme makeover, the Köksvägg edition.


Före: städskåp och kyl & frys vid väggen.


1. Hål till hallen 2. Nisch på gång 3. Vägen till Narnia? Nej, städskåp utan bakre vägg.


Efter: Ny vägg istället för städskåp (som blev garderob i sovrummet, dvs öppnad från andra hållet om ni fattar). Kyl & frys inbyggda i en liten nisch.

Sjukt nöjd!


PS. Tack svärfar!

Hoppet var det sista som övergav mig

Egentligen förstod jag ju att det var kört redan klockan fem imorse. När Lillkillen började dilla om välling och väckte sin syster som rumlat in till vår säng nån timme tidigare.

Men jag tänkte ändå att det fanns en chans att de skulle somna om. En liten chans. Så Lilltjejen fick också välling i sängen, och sen var det tänkt att två mätta barn skulle somna snällt. Jo, tjena.

Så nu gäller det bara att ta sig igenom dagen utan allvarliga kroppsskador. Trötta barn brukar ju i allmänhet hellre bråka, än att sitta och gäspa med en kopp kaffe som en normal människa.

Lillebror ser dig

Lillkillen är i en härmande fas just nu. Gulligt, tänker ni nu kanske? Ja ibland, när det handlar om vattenkannan, hårborsten eller telefonen. Mindre gulligt när det är toaborsten eller stickkontakter eller att slänga saker i blöjhinken.

Idag rörde jag lite raskt ihop en portion turkyoghurt med sylt. Sedan var det en lögn att få Lillkillen att äta den. Han rörde istället raskt ner samma portion på golvet.

Note to self: Lillebror ser dig. Gör ingenting dumt nu. Ingen skräpkultur på TV och inga chips & vin om man inte har joggat först.

Testing-testing väggmålning

När en liten tjej längtar efter sitt gamla rum och sina gamla kompisar ibland kan hennes mamma lägga orimligt mycket tid på en väggmålning i det nya rummet.

Oompa-Looompa

Lika som bär?

Mina barn efter spaghetti och köttfärssås.

Två Oompa-Loompier från Kalle och Chokladfabriken.

Logik

Om man har joggat får man väl äta chips och dricka vin? Fastän det bara är tisdag? Visst, visst?

On the edge

Idag har jag levt farligt.

Först tog jag bilen och körde till ett köpcentrum. Jag, kvinnan med stans sämsta lokalsinne, körde bil mot okänt mål i okänd stad. Detta gjorde jag dessutom med bensinen-är-slut-lampan lysande.

Och som grädde på moset gick jag in i porslinsbutiken och där SLÄPPTE JAG NER LILLKILLEN PÅ GOLVET!

Våghals är mitt mellannamn. Akan Våghals Kakan.

Vik hädan, furu!

Aah, skåda hur furupanelen får ge vika!

Tänk, för några sekel sedan tänkte folk att det vore himla piffigt med lite furu i taket. Och jättepiggt med mörkbetsade köksluckor. Och lite strukturtapet på väggen. Och ett plastgolv med brunt medaljongmönster till allt detta.

Om tio-tjugo år gissar jag att man kommer att fnysa åt högblanka luckor och rostfria vitvaror. Eventuellt tycker vissa även att det vore fint med lite furupanel i taket. Men inte jag.

Snälla, snälla...

...låt inte den där eländiga låten vinna.

Jag sitter och kollar på schlagern med min far, 64, som röstar oavbrutet på Malena Ernman som en tonåring. Inte mitt förstahandsval kanske, men bara inte Caroline af Ugglas vinner är det okej för mig.

UPPDATERING: Nu säger pappa att han är uppe i hundra röster, men det går på företaget så det gör inget.

Jo, jag är faktiskt genusmedveten

Det är viktigt att inte fastna i stereotypa könsroller. Så idag när jag hade tagit hand om disken, kört en maskin tvätt och snutit barnen åkte jag och Lilltjejen på utflykt bara vi två. Till Byggvaruhuset.

Där körde vi rally med kundvagnen, rapade och pratade sport. Sen köpte vi färg. Vår älsklingsfärg lila. Jag tittade lite på orkidéerna också. Det får ju vara nån måtta på manligheten ändå.

Välkommen till oss, liksom

Jag läste om blöjhinkar med lukt hos Minna och Linda K, och kände att jag ville dela med mig av ett litet husmorstips:

Vi brukar lägga bajsblöjan direkt i en liten påse och slänga ut genom ytterdörren. Så kan man gå till soptunnan med den lite senare. Lite senare brukar oftast betyda ett halvt dygn senare. Men det gör ingenting, för det ser bara trevligt ut med en liten välkomnande hög bajsblöjepåsar vid ytterdörren.

Mer barnsäkerhet, mindre grubbel, kanske?

Beslutsångest.

Jag har varit så himla fin på att ta ut en massa bekymmer i förskott angående barnens dagis, och hur långa dagar de skulle bli tvungna att gå om jag måste pendla och om de får plats på förskolor i varsin ände av stan. Lagt en massa nattliga timmar på okonstruktivt grubbel.

I dag fick jag höra rykten via personalen på Lilltjejens dagis att vi eventuellt kan få in Lillkillen där också. Till saken hör att vi inte är supernöjda med hennes dagis, av lite olika skäl. Bland annat måste man skjutsa med bil dit.

Så när jag grubblade som bäst om vi skulle tacka ja till platsen eller vänta på att få in båda barnen på något av de cirka sju dagis som finns på gångavstånd, kommer Lillkillen knatandes från tvättstugan med tvättmedel runt munnen. Hans tankspridda mamma har lämnat dörren öppen och han har hittat en massa härliga Via Color-rester i tvättmedelsfacket i maskinen. För andra gången på två veckor.

Så när jag står där och försöker tvätta, torka, pilla bort de korn han ännu inte svalt tänker jag att det nog vore säkrast om han fick komma in på dagis ändå. Oavsett var.

En förkrossad, en överlycklig

I går var det kontrasternas afton här hemma.

Liten tjej, stor sorg: Gosehunden Ludde hade glömts kvar på dagis. Ludde är ett måste när hon ska sova. Följaktligen: många, stora tårar.

Liten kille, stor lycka: Han har ä n t l i g e n börjat gå igen. (De första stegen tog han visserligen för ganska länge sen, men efter några vurpor tyckte han det var säkrast att hålla i sig i något. Nu har han dock kommit på att det är fantastiskt roligt att gå, småspringa, resa sig, vända...) Så han körde skrattande maratonrundor i hela huset.

Själv blir man ju helt schizo. Hur gör folk som har ännu fler barn?