Bloggpaus

Nu blir det lite tyst här på bloggen ett tag. Måste fokusera lite på disputationen samt allt fix inför festen. Vi hörs om en vecka eller två!

Lillkillen 1 år!

Lillkillen tackar för gratulationerna!
Storasystern tackar för Lillkillens presenter, som hon lekt med hela dagen. Och för tårtan, som hon åt tre bitar av.

1-årsstatus:
Gångrekord: 34 steg
Ord: titta, mamma (= mamma, pappa eller lampa)
Kryper: inte. Men rumphasar rysligt snabbt
Tricks på anmodan: Klappa, vinka, prutta*

*med munnen, alltså.

För ett år sedan

Så här dags för ett år sedan hade jag allvarliga tvivel på att det skulle bli någon Lillebror över huvud taget. Han hade då gått ungefär ett halvår över tiden, och verkade inte ha några planer på att komma ut. Lite som Egge i Orson's Farm.


Och nu fyller han ett år! Jag blir nästan lite rörd.

God jul önskar familjen Akan-Kakan

I lördags hittade jag en trött liten tomtenisse i soffan. Så nära ett julkortsfoto har jag hittills aldrig varit (ni vet såna man får strax före jul, där folk fotat sina rara barn i tomteluvor i snön). Kameran halades snabbt fram, och jag försökte övertala den motvilliga lilla tomten att sätta sig upp och le lite. Efter löfte om inte mindre än tre torkade aprikoser kunde jag ta dessa härliga julkort.

Spaghetti

Förra gången jag var och tränade blev jag tvungen att köra järnet eftersom jag hamnade längst fram. Den här veckan hamnade jag visserligen längst bak i salen, men strax bakom Stark-Fraidi. Oj, tar hon så tunga vikter, det måste jag också försöka, tänkte jag. Eller förresten, lite mindre. Eller kanske hälften så mycket. Hälften blir bra.
Fraidi är nog lika stark som Bamse, tror jag. Jag är nog lika stark som Lille Skutt. Så nu är det Hello, spaghetti arms, som Johnny Castle skulle sagt.

Tips

Tips till barn i 11-månadersåldern som har svårt att somna:

Det går lättare om man låter bli att ställa sig upp hela tiden.

Skinkor av stål

Stairmaster, hrmpf! Step up, fnys! Jag skrattar föraktfullt åt dessa undermåliga träningsmetoder!

Inget träningspass slår rastlös-snart-4-åring-kan-inte-sova. Efter att ha sprungit upp på övervåningen för godnattkram, godnattvisesjungning, byten av godnattskiva (3 gånger), salva mot klåda, värmedyna mot växtvärk, samt lyssning till nydiktat eget verk (Den svårt begåvade visan Fjäril kom hit, kom hit), har jag numera en rumpa av stål.

Panna cotta

Panna cotta är italienska och betyder liten kotte.

Jag funderar på att servera sådan till efterrätt på disputationsfesten. Frågan är bara vilken smak? Finns det nån som kan tipsa om en god sort? Kanske en adventig smak? Eller nån annan som är god? Allt är av intresse.

Pliiis?

Jazzbyxan i rampljuset

Mama boot camp light à la Akan-Kakan har börjat. Ett pass i veckan kanske inte räknas som boot camp egentligen, men det här är min blogg, så då får jag bestämma vad det kallas.

Jag blev tvungen att stå längst fram i mitten på träningspasset idag. Läskigt! Jag brukar trivas bäst långt bak. Där kan man flaxa runt, göra lite fel och kanske maska lite om det blir jobbigt. Utan att det syns så mycket.

Så blev det inte idag. Enda lediga platsen var där mitt framför instruktören. Där måste man ju göra rätt och köra hårt. Annars blir det skämmigt. Jag sneglade nervöst på tränings-proffsen bredvid. Till vänster stod en sån där söt och välsminkad tjej med välkammad hästsvans högt upp på huvudet och trendiga träningskläder. Mina träningskläder består av en urtvättad t-shirt och de gamla "jazzbyxorna" som är lagade på knäet efter en jogging-vurpa 1998. Fast, till min stora lättnad: välsminkade tjejen var ganska förvirrad, och gjorde fel hela tiden. Hon hade bättre koll på sin hästsvans än vilket håll hon skulle gå, om man säger så. Så det var nog ingen som tänkte på att jag flaxade ograciöst i 1998 års träningskläder. Hoppas jag.

Det är utsidan som räknas

Jag blev övertalad att åka till simhallen igår. Första gången i bikini efter avslutad amning av barn nummer två. För säkerhets skull provade jag bikinin innan vi åkte.

Jag till maken: Hmm, det här funkar väl?
Maken (väluppfostrat): Ja, du är jättesnygg!
Jag: Men kolla här då! Haha, det är ju ingenting i! (Syftandes på bikiniöverdelen)
Maken: Men det är ju inte insidan som räknas. Det är ju utsidan!

Jag tror förresten det måste vara allt kaffe jag drack när jag var mammaledig.

Kjolo is da shit

Idag har varit en sån prima dag! Mitt allra största bekymmer inför disputationen är äntligen löst! En sten har fallit från mitt hjärta. Oj vad jag har gått och funderat, gruvat mig, haft ångest, beslutsångest...

Givetvis talar jag om vad jag ska ha på mig på själva disputationen. Det måste ju vara något som är lagom propert. Lite uppklätt men inte för festligt. Som man ser smart och snygg ut i. Inte kostym, för det är liksom inte min grej.

Anyway. Idag hittade jag. Dösnygg kjol och polo. Kjolo.

När jag ändå var i farten fixade jag även party-outfits till barnen. Skjorta & bruna gubb-byxor, respektive silverklänning. Min egen party-outfit är också fixad. Mormors guldklännig.

Känns kanske inte helt rimligt att man är mest orolig över kläderna. Men jag är nog en ovanligt ängslig person.

Maken hade inte direkt de här bekymren när han skulle disputera för några år sedan, vill jag minnas. Det var snarare nåt i stil med: Älskling, vill du att jag har den bruna eller den grå kostymen? Varpå jag valde den grå, eftersom det passade till mina kläder.

Oschyssta lökar

Om det är någon som undrar hur det går med löken, så kan jag berätta att den har börjat ruttna lite nu. Jag gissar att det inte är ett normalt stadium på vägen mot en prunkande blomning.

Jag funderar på att stryka Professionell Hyacintodlare från min lista över karriärmöjligheter efter disputationen.

Förlåt alla på Fågelsången

Förlåt alla som var på kafé Fågelsången i eftermiddags och trodde de skulle få en lugn och mysig fikastund. Jag ville så gärna fika en liten, liten stund med mina bästisar, som jag träffar så vansinnigt sällan.

Förlåt att jag gav min dotter tre kakor så att hon skulle sitta still så länge som möjligt. Förlåt att jag sedan lät min socker-speedade dotter rusha fram och tillbaka, från ena änden av lokalen till den andra. Gång på gång. Förlåt om ni spillde kaffe när hon sprintade förbi, två centimeter från ert bord. Förlåt!

Men det fanns kanske nån som tyckte det var gulligt? Eller?
Lite i alla fall?

Barnpizza

Jag surfade runt lite efter info om dagis och sånt i vår (snart) Malmö-förort, och snubblade över ett forum där det diskuterades mat för små barn. Någon var mycket upprörd över att hennes svärmor gett lilla dottern, cirka 10 månader, en bit pizza! Ve och fasa!


Här är Lillkillens inlägg i debatten:

Hubba Bubba

Om man är lillebror händer det ibland att man får ha ärvda kläder. Igår var Lillkillen söt som ett litet Hubbabubba i rosa body och rosa kalasbyxor.

Mammas lilla flicka.

Dagens ord

Lillkillens vokabulär innehåller numera två ord: titta och mamma.
Eventuellt kallar han storasyster för Dada eller Ada, men det är lite oklart. Ganska många saker går nämligen under benämningen Dada.

Good news, bad news

Plus och minus idag:

• Minus: Jag fick punka på cykeln imorse
  
• Plus: jag var inte så långt från cykelmojjen
• Plus: Jag hade inte tunga datorväskan med mig
• Plus: Jag fick en schysst promenad från cykelmojjen till jobbet med min ipod på högsta volym.
  

• Minus: Jag fick provtryck på avhandlingen idag. Hittade ett par fel.
• Plus: ...fast det var bara några struntsaker, egentligen.
  

• Minus: Optikern hade inte "mina" linser på lager.
  
• Plus: Jag fick ett 10-pack gratis!

Nästan så att man ska hem och fira, med andra ord.

Kökspromenad

I helgen har vi varit på släktfäst hos svärföräldrarna. Egentligen var det väl bara närmsta familjen, men har man fem barn med respektive och barnbarn så blir det lite folk ändå. Tjugoen personer, närmare bestämt. (Nej, de är inte mormoner, de tycker bara om barn).

Anyway, morgonen efter vaknade Lillkillen som vanligt klockan sex. Efter några tappra men dödsdömda försök att söva om honom (Mamma vill att du överväger det här med att somna om en gång till), var det bara att ta honom under armen och pallra sig ut i köket och fixa välling.

Okej, inget större problem. Fixa lite välling med hungrigt barn under ena armen har man ju gjort några hundra gånger. Men sen då? Med ett helt hus fullt av folk som troligtvis skulle uppskatta att få sova till... säg, åtta åtminstone. Jag hade först nån idé om att vara en bussig svägerska/svärdotter och ta med mig skrikhalsen på en tvåtimmars långpromenad, men termometern visade liksom på -10,4°, och inga vantar hade jag.

Så det blev promenad i köket istället, hand i hand med Lillkillen. (Folk låg ju och sov i alla andra rum.) Rena drömmen, tyckte han. Skräphög med servetter och annat festligt i ena hörnet, kattmat i andra, och bäst av allt: storasyster och kusinerna hade haft ballong-bonanza hela kvällen, så det låg små färgglada bitar av före detta ballonger över hela golvet. En stegräknare på den lilla foten hade antagligen blivit överansträngd. Och glädjetjuten över alla spännande fynd höll nog både en och annan vaken. Tur att de tycker om barn.