Jag hade just börjat cykla hemåt efter jobbet när maken ringer och säger att Lillkillen ramlat och slagit i huvudet så att blodet sprutar och att ambulansen är på väg. Oj hjälp, jag möter er på akuten då, föreslog jag. Men maken tyckte att det vore bättre om jag körde hem, eftersom han inte var säker på om ambulansen skulle ta med dem eller inte.
Så jag började trampa hemåt som en galning, svärandes över min sjukt dåliga kondis. Några minuter senare blir jag omkörd av ambulansen med sirener och blåljus. Det kändes väl inte så jättebra, om man säger så. Då var det ungefär en kvarts cykelväg hem. Jag körde nog på halva den tiden, skulle jag tro. Svärandes åt alla bilar och cyklar som körde i vägen. Fattar de inte att jag har bråttom, typ.
Sedan möttes jag i dörren av maken med en glatt leende Lillkille på armen. Med stort jack i pannan och helt nerblodad tröja. Han fick följa med ambulansen till akuten för undersökning och något slags klister (istället för stygn), och nu sover han hur nöjt som helst i sin säng.
Puh.
13 kommentarer:
aaahh, vilken skräck!!och vilken tur att det gick bra, ändå. blod och bebisar är en bad, bad combination. har du en kulört cykeloutfit förresten ?
sitter här med hjärtat i halsgropen bara av att läsa. skönt att det gick bra!
Tingeling: Ja det var väl inte direkt nån fara för livet, men det var ändå inte så jättekul. Och jag körde i monokromt regnställ i XL. Kanske därför det gick så långsamt?
Camilla: Ja, Lillkillen mår som en prins, tack och lov! Det ver kanske mest synd om stackars maken.
Usch och fy vilken fasa! Tur att allt slutade väl!
Fy 17 vad läskigt!
Tur att det gick bra. Pannan brukar vara tålig...
Frida & Nilla: Ja, jag är glad att det inte var jag som var ensam hemma när det hände. Stackars maken...
Oj oj oj vad ruskigt. Bra att det gick bra. Man blir så rädd.
Usch. Sköööönt att allt gick bra!
Petra & Millan: Ja, han mår som en prins nu. Puh!
Men hua vad läbbigt! Hur gick det till? vad slog han i?
Han var ute och "övningsgick" och kastade sig bakåt och slog i ett vasst hörn på ett fåtöljben. Fast först fattade vi inte att han skurit sig på det där fåtöljbenet, så det var en stunds förvirring över hur han kunde blöda så mycket från pannan när han slagit i bakhuvet.
åh, tur att det inte var värre än så! fasa att få ett sådant telefonsamtal...
Som tur var fattade jag att det inte var nån jättefara. Fast man vill ju ändå skynda sig hem, och då känns det vääldigt långt & segt.
Skicka en kommentar