En förkrossad, en överlycklig

I går var det kontrasternas afton här hemma.

Liten tjej, stor sorg: Gosehunden Ludde hade glömts kvar på dagis. Ludde är ett måste när hon ska sova. Följaktligen: många, stora tårar.

Liten kille, stor lycka: Han har ä n t l i g e n börjat gå igen. (De första stegen tog han visserligen för ganska länge sen, men efter några vurpor tyckte han det var säkrast att hålla i sig i något. Nu har han dock kommit på att det är fantastiskt roligt att gå, småspringa, resa sig, vända...) Så han körde skrattande maratonrundor i hela huset.

Själv blir man ju helt schizo. Hur gör folk som har ännu fler barn?