Beslutsångest.
Jag har varit så himla fin på att ta ut en massa bekymmer i förskott angående barnens dagis, och hur långa dagar de skulle bli tvungna att gå om jag måste pendla och om de får plats på förskolor i varsin ände av stan. Lagt en massa nattliga timmar på okonstruktivt grubbel.
I dag fick jag höra rykten via personalen på Lilltjejens dagis att vi eventuellt kan få in Lillkillen där också. Till saken hör att vi inte är supernöjda med hennes dagis, av lite olika skäl. Bland annat måste man skjutsa med bil dit.
Så när jag grubblade som bäst om vi skulle tacka ja till platsen eller vänta på att få in båda barnen på något av de cirka sju dagis som finns på gångavstånd, kommer Lillkillen knatandes från tvättstugan med tvättmedel runt munnen. Hans tankspridda mamma har lämnat dörren öppen och han har hittat en massa härliga Via Color-rester i tvättmedelsfacket i maskinen. För andra gången på två veckor.
Så när jag står där och försöker tvätta, torka, pilla bort de korn han ännu inte svalt tänker jag att det nog vore säkrast om han fick komma in på dagis ändå. Oavsett var.
2 kommentarer:
Om lite skit rensar magen, vad gør då inte lite tvættmedel...
Allan: Det är praktiskt att han kan fixa mellis själv också.
Skicka en kommentar