Alltså, när Lilltjejen ringer från sin mobil och frågar om det är okej att hon hämtar Lillebror från fritids...
Man blir liksom rörd på så många nivåer samtidigt. Lite för att hon är så stor och fixar att gå hem själv. Men kanske mest för att de är snälla mot varandra, och frivilligt vill vara med varandra.
Svårt att göra Akan-Kakan rörd och tacksam? Inte så värst, nej.
3 kommentarer:
De däringa barnen, de kan verkligen röra ens hjärta.
I will not..: Man är ju inte så svårflörtad när det gäller de där små liven, det är man inte.
Fiiint minsan. <3
Skicka en kommentar