Jag hjärta jobbet

Det är kanske lite tidigt att uttala sig efter bara en dag, men jag är helt kär i mitt nya "jobb"!

De har en automatisk lyxkaffe-maskin som mal bönorna, brygger kaffet och skummar mjölken helt av sig själv. Bara en sån sak!

Lättköpt, moi? Ja om ni säger det så.

Marianne är min nya bästis

Jag fick en sån obeskrivlig lust att skråla till hög musik i bilen nyss. Vilken musik som helst, bara den var glad! Och på hög volym! Det enda jag hittade på radio var Toto. Inte alls skrål-vänlig egentligen, och texten kan jag inte, men jag var tvungen att göra det bästa av situationen.

Nänänänä lot to take me awaaayy from you
Nä-nänänänä hundred men or more could ever dooo
Dadada rains down in Aaaafrica...

Jag kanske ska förtydliga varför jag kände mig så tvungen att skråla till hög musik i bilen. Jag var så himla glad för jag hade just fått veta att JAG SKA FÅ GÖRA PRAKTIK PÅ ETT STÄLLE DÄR JAG VILL JOBBA NÄR JAG BLIR STOR!

*paus för publikens jubel gratulationer*

Chefen på det stället heter Marianne. När jag ringde och pratade med henne för nån vecka sen var hon vänlig men beklagande: Tyvärr finns ingen möjlighet att göra praktik hos dem, nejnej. Det är väldigt många som ringer, och tyvärr har de inte möjlighet, osv.

Min taktik var då en fin kombination av tjata, böna-och-be, samt jag-gör-vad-som-helst. Och det verkar ha gjort susen! Marianne har tydligen varit runt på alla företagets avdelningar och frågat om de vill ha en kontorsslav, och lyckats skrapa ihop något slags praktikplats ändå! Vilken pärla! Hon är ju liksom chefen och har säkert rätt mycket att göra, men tog sig ändå tid för att fixa in mig på en allt-möjligt-praktik.

Marianne, alltså. Min bästa vän.

Gasellen

Plötsligt händer det! Tvåbarnsmamman och tillika degklumpen känner sig inte längre tung som bly i joggingspåret!

Oiiii, hon susar fram med ett swish för varje steg. Hon får för sig att öka takten (!) lite. Hon tänker "om jag skulle ta och skutta över det där lilla staketet?" Hon bestämmer sig för att spurta sista biten. Kära vänner, den här dagen går till historien. Idag swishade Akan-Kakan i joggingspåret.

Kanske börjar jag få upp flåset lite (äntligen), eller kanske var det en kvardröjande adrenalinrusch efter Lillkille-nattningen. Ni som försökt söva ett illskrikande och sparkande barn vet kanske vad jag menar. Det är liiite stressande att försöka vyssja nån som bara vrålar, vad man än gör. "Shhhh... Ack hur skööönt slumra iiin... såja såja... tyst nu så du hör hur fint mamma sjunger... Ack hur skööönt...."

Sedan kanske inte alla de som såg mig där i spåret skulle hålla med om att jag susade fram som en oljad blixt. Det är nog mer troligt att de tänkte "va glad hon såg ut där hon lufsade fram, den där tanten". Men det gör inget. För i mitt huvud sprang jag som en gasell.

Snabba cash

Idag var det värsta sur-dagen, ända tills jag gick på promenad och hittade 50 euro i en buske! Hur ofta händer det?