Mama boot camp light à la Akan-Kakan har börjat. Ett pass i veckan kanske inte räknas som boot camp egentligen, men det här är min blogg, så då får jag bestämma vad det kallas.
Jag blev tvungen att stå längst fram i mitten på träningspasset idag. Läskigt! Jag brukar trivas bäst långt bak. Där kan man flaxa runt, göra lite fel och kanske maska lite om det blir jobbigt. Utan att det syns så mycket.
Så blev det inte idag. Enda lediga platsen var där mitt framför instruktören. Där måste man ju göra rätt och köra hårt. Annars blir det skämmigt. Jag sneglade nervöst på tränings-proffsen bredvid. Till vänster stod en sån där söt och välsminkad tjej med välkammad hästsvans högt upp på huvudet och trendiga träningskläder. Mina träningskläder består av en urtvättad t-shirt och de gamla "jazzbyxorna" som är lagade på knäet efter en jogging-vurpa 1998. Fast, till min stora lättnad: välsminkade tjejen var ganska förvirrad, och gjorde fel hela tiden. Hon hade bättre koll på sin hästsvans än vilket håll hon skulle gå, om man säger så. Så det var nog ingen som tänkte på att jag flaxade ograciöst i 1998 års träningskläder. Hoppas jag.
6 kommentarer:
Hä, just när det kommer till träning spelar inte kläderna nån större roll. Så länge de är bekväma att träna i så... Själv ökade jag på vikterna på sculpen i går och har träningsvärk i dag...
Du är min idol, Frida!
Haha! Sådär brukar jag göra jag med, snegla på dom som ser ut att ha koll. Och så blir jag skitsne om de skulle göra fel. Som om det var deras fel :)
Millan: Du hade nog blivit skitsne på tjejen i lagade jazzbyxor som stod mitt framför instruktören, haha.
Jag står alltid längst fram, för då slipper man trängas så mycket. Jag hatar om någon kommer för nära. Hade jag varit en häst så hade jag varit en sådan som sparkat bakut och bitis om någon kommit för nära på lektionen :)
Petra: Haha, tur att jag inte hamnade bredvid dig då ;) Du hade nog fått sparkas för glatta livet på det här passet. Vi stod som packade sillar ungefär.
Skicka en kommentar