Alltså, ibland älskar man de där barnen extra mycket.
Till exempel när jag testar nåt nytt recept. Som ser gott och festligt ut på bilden. Och halvvägs genom matlagningen kommer jag på att såsen är grön. Vilket brukar vara = Blää! Äckligt! Jag tycker inte oom det här!
Men fiffig som jag är tar jag till mitt vanliga trick: Meddelar barnen att det blir Chick Hicks-sås idag. (För er som inte har barn i 3-7-årsåldern: Chick Hicks = grön karaktär i Lillkillens favoritfilm.)
Puh, nödläge avvärjt. Barnen ser fram emot Chick Hicks-sås.
Fast sen börjar maten bli klar, och liknar allt mer en sunkig, grön sörja med korvbitar i. Det är tveksamt om jag själv ens vill ha den där sörjan.
Så jag kryper till korset, erkänner för barnen att maten ser konstig ut men smakar helt okej. Och, hör och häpna, de ÅT den! Utan ett enda "äckligt" under hela måltiden!
Man kan ju inte annat än fyllas av öm moderskärlek i sådana lägen. Faktiskt så till den grad att jag inte ens knystade när de drog ut halva garagets och hela friggebodens förråd av prylar och pinaler i trädgården för nån avancerad lek.
Foto saknas på såväl grön sörja som på trädgårdskaos. För ert eget bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar