Akan-Kakan hinner inte med. Glad midsommar förresten.

Alltså, denna stackars försummade blogg! Jag hinner inte helt enkelt. Jag tar sommarlov och funderar på vad det här är för en blogg egentligen. Vi ses kanske i augusti eller så.

Glad midsommar på er! Eller var det förra veckan kanske?

Dagsutvärdering av Akan-Kakan som omsorgsfull mor

[En utvärdering bör inledas med något som kunde förbättras, följt av något som varit bra]

- Det var inte så bra att åka på utflykt utan extrablöjor. Nästa gång kanske du kunde tänka på det, så att man inte måste åka tidigt från faster Britt eftersom barnet kissat genom blöjan?

- Det var jättebra att du gick och fiskade krabbor med barnen, fastän du inte var så taggad. Det var också bra att du var så pedagogisk och visade hur man såg skillnad på tjej- och killkrabbor och sånt. Det blev ju extra pedagogiskt när du hittade en krabba med rom* också!

- Det var inte så bra att du gick och la dig och sov när barnen ville leka nån lek där man fiskade blommor med äckliga gamla krabbfiskespön. Tur för dig att mostern hoppade in där.

- Det var ju fint att du i alla fall försökte att inte bli så arg på psyko-barnet som matvägrade och sparkades.

Betyg på Akan-Kakans insats som mor idag: 3 av 5.

*En krabba som hade ägg alltså. Inte nån maträtt eller så.

Ohohohohahahaha!

Maken, stans störste republikan och anti-rojalist har just fått en ny skrivbordsbakgrund på sin dator, nämligen den här:

Bild lånad av Aftonbladet.*

Hahaha, jag är så rolig så jag nästan dör.
Eventuellt kommer han att bli så arg så att jag nästan dör när han upptäcker det också.

*Hoppas det är okej? Jag kan göra lite reklam som kompensation kanske? Aftonbladet är min bästa tidning. Jag läster alltid Aftonbladet och aldrig något annat.

Dagens missbedömning

Lilltjejen fick köpa en vindsnurra idag. Lillkillen ville oshå ha en såån!
Vi ba: Ja men det kunde väl vara skojigt. Klart killen ska ha en vindsnurra!

Vi tänkte lite fel där, kan man säga.

Lillkillen tänkte sig att snurran skulle snurra festligt när han blåste på den. Snurran snurrade inte alls, eftersom han blåste sig själv på hakan eller näsan istället. Lillkillen blev grymt besviken. Om och om igen. Hela dagen.

Vindsnurra - the gift that keeps on giving, liksom.

Inte för att jag är rojalist men...

...man vill ju inte banga en bra fest.

Men kära nån, så här kan vi ju inte ha det.

Ett sur-inlägg om cykelstöld och trasigt fin-skärp har tronat överst i bloggen i nästan en vecka. SÅ sur är jag faktiskt inte. Skärpet är reklamerat och tillbakaskickat, och jag har redan fått försäkringspengar till en ny cykel. Frid och fröjd.

Hoppas ni har en fin dag. Själv har jag prinsessklänning, klackskor, svinrygg och prinsessdiadem. Det kan ju inte bli annat än bra då.

Universum hatar Akan-Kakan

Dagens skit-skit-skit också:

1. Mitt nya, fina because-I'm-worth-it-skärp gick sönder.
2. Min cykel, som jag parkerat utanför träningsstället igår, stod inte kvar där idag när jag skulle hämta den. En tjyv hade hämtat den före mig.
   

Dagens (ansträngt) positiva tänkande:

1. Det är ju smidigt att man kan göra både skärp-reklamationer, polisanmälan och skadeanmälan till försäkringsbolaget via internet i alla fall.
2. Jag gillade ändå aldrig den där cykeln. Den var trögtrampad fastän den var dyr.

Sol, vind och vatten

Låt oss snacka väder lite.

Jag misstänker starkt att vädret här i stan fått adhd: storm och kallt, regn, sol och varmt, regn, storm och kallt, sol och varmt, regn, sol... Det kan ju inte vara normalt det här, eller?

Blir nog svårt att välja kläder för alla de tretti tusen galningar (maken inkluderad) som ska springa 2,1 mil på Öresundsbron idag. Heja i alla fall!

Sshh! Det har inte gått hundra år än!

Törnrosa. Välsignad vare den som hittade på denna saga! (Vem det nu var. Bröderna Grimm? Tyska folket? Gåsmor?)

Sjukt lång arbetsdag, sjukt trött mamma.
Sjukt energisk dotter iklädd prinsessklännig.
Mamman får sjukt bra idé: Vi kanske kan leka Törnrosa då?

Sen får mamman ligga på sängen och låtsas sova i hundra år. Sweet.

Törnrosa själv. Inte lika trött.

Pars-kö-sjö-lö-vå-bjä

För tusen år sedan bestämde jag att jag, när jag nån gång får ett riktigt jobb, ska köpa en fin väska för min allra första lön. En fin och dyr väska. Som något slags symbol.

Nu har jag ju inte fått något riktigt-riktigt jobb än. Bara en timanställning med ytterst osäker framtid. Och min första lön var bara för en halv månad, så jag uppfyller inte riktigt fancy-väska-kraven. (För en Bayswater måste man ha minst en ettårig tjänst, säger bestämmelserna).

Men en timanställning med ytterst osäker framtid uppfyller i alla fall kraven för att få köpa ett fint skärp. Alla coola mode-tjejer som läser här (eller?) kanske köper Rodebjer var och varannan dag, men för en H&M-tjej som mig är detta värsta grejen. Värsta grejen!

Titta så fint!

Rodebjer shell. Because I'm worth it.

Kontorsextravaganza!!

Jag ska få en egen telefonanknytning på mitt jobb! Ett eget telefonnummer som bara går till mig! Fatta lyxen!

Har jag nämnt att jag inte har så höga krav?

Vad finns det för sport för kråkor då?

Min livmedikus försökte ställa något slags diagnos på min onda höft via telefon. Jag förklarade att det började göra ont efter att jag sprungit och nu blir det värre för varje gång och blabla. Trots mina vaga beskrivningar av var och hur det gjorde ont blev diagnosen att det nog rörde sig om något slags inflammation vid något särskilt muskelfäste.

Min livmedikus var dock lite förbryllad: Men hur har du lyckats få det då? Springer du som en kråka, eller?

Ja, det gör jag faktiskt. Nåt fel med det eller?
(Svar: Ja, uppenbarligen.)

Akan-Kakan (Corvus corone cornix)

Mors dag

Hur firar ni då? Blir firade kanske? Blommor och teckningar och frukost på sängen och puss och kram och fika för väldens bästa mamma?

Själv låg jag i sängen och väntade förgäves på frukost på sängen. Vid halv nio gav jag upp och gjorde min egen sabla frukost. Sen ringde jag min egen bästa mamma och gratulerade (eller vad det kallas för mors dag). Sen tjurade jag till mig en teckning.

Nu ska jag göra min egen sabla rabarberpaj. Och sätta fram flaggan på bordet. Det är ju tur att det åtminstone är någon* som uppskattar det jag gör här hemma.


Sign. Martyr -78


*någon = jag själv

Har ni fest elle?

Det har vi.

Undret i Malmöhus län*

*Okej, jag vet att det heter "Skåne län" nu, men Malmöhus låter roligare. Varför heter det inte Malmöhus län längre egentligen?
I vilket fall som helst:

Idag har jag bevittnat ett mirakel!

Vi var på Lilltjejens första cykelutflykt på egna två hjul. Miraklet var dock inte cykelturen, utan vad som skedde strax därefter. Maken hade lite överbliven kladdkaka med sig från fredagsfikat på jobbet. Och nu snackar vi Kladd-kaka. Extrem-kladdkaka, som kvällstidningarna skulle kallat det, fetstilt. Vad vi däremot inte hade med oss var skedar. Eller ens någon form av liknande verktyg.

Fyra personer. En burk med semiflytande extrem-kladdkaka. Inga skedar.

Och nu till undret:
Lilltjejen hade en kritvit, fin tröja på sig.
Efter att hon satt i sig en halv burk extrem-kladdkaka var hennes fina, kritvita tröja - tadaa! - FORTFARANDE VIT!

UPPDATERING: Bildbevis!

Dåndimp #2

Nu står visst dåndimparna som spön i backen:

Jobb nr 3, reporting for duty.

Ketchup, någon? Jag har lite över.

Nostalgifaktor 1000

Vi fick klasslista idag! Lilltjejens första klasslista till första (förskole-) klassen. Hur stort är inte det? Och hur ofattbart är det inte att min bäbis ska börja skolan i höst? Och hur nostalgisk är det rimligt att bli egentligen?

Min första skoldag hade jag gula shorts och röd ryggsäck. Mormor och morfar följde med och det kändes hur stort som helst.

På Lilltjejens klasslista kände jag igen ett enda namn: Lilltjejens. Själv kände hon typ en tredjedel av ungarna, visade det sig när jag läste upp listan för henne. Mitt barn känner fler än jag! (I det här rektorsområdet i alla fall.)

Ursäkta mig, jag ska bara gå och få dåndimpen över hur stort mitt lilla barn har blivit.

Joddel, nya skor och Runkeflostrand

I dag har varit en sån fin dag. Det ena roliga efter det andra:

1. Mitt sista besök på arbetsförmedlingen. Gissa hur bra det kändes att meddela att jag har ett jobb?
2. Såg en helt förtjusande tant som satt och spelade dragspel på en bänk. Och joddlade! Samtidigt!
   
3. God lunch med god vän.
4. Köpte TVÅ par fina skor. Att ha på nya jobbet.
5. Åkte buss till Runkeflostrand.

Hur gör man när man firar nu igen?

Inte för att skryta men... en viss person vars blogg ni kanske läser ibland har blivit erbjuden TVÅ jobb på sistone. Och har dessutom förmedlat kontakt mellan dissade jobbet och arbetslösa vänner, för att personen i fråga är en fin och omtänksam person.

Hur gör man nu då? Jag tror ärligt talat att jag glömt bort hur man firar. Ska man dricka champagne? Eller köpa något dyrt och fint? Vad i så fall? Inte FÖR dyrt väl? Jag törs liksom inte slå på för stort. Tänk om det försvinner då, jobbet?

Mitt första steg blir i alla fall att för första gången på allvar använda etiketten "succéåret 2010", och mena det.

Pärlburken kräktes litegranna

Om man är en cool tjej på fem jordsnurr kan det hända att man är grymt besviken på de nya hörlurarna man fått i present av sin ömme fader. Man ville kanske hellre ha hörlurarna som var rosa och kostade fyra hundra spänn. De svarta är fulast i världen, och man ska ALDRIG NÅNSIN ANVÄNDA DOM! Otacksamma unge, kanske nån förälder muttrar då. Innan han/hon kommer ihåg hur det var att vara fem år och få nåt fult när man så himla gärna ville ha den där fina grejen.

I så fall är det tur att den ömma modern har en limpistol. En kreativ bonanza senare kan det kanske se ut som att en pärlburk kräkts över de svarta hörlurarna. Men är man en cool tjej på fem jordsnurr är man sjukt nöjd. More is more!

Som vanligt är det tjejen på bilden som designat lurarna.