Jag vill minnas att var och varannan kotte läste "Fröken Smillas känsla för snö" när den kom ut (tidigt 90-tal eller när var det?). Jag vill minnas att alla tyckte den var så himla bra. Folk döpte till och med sina barn och husdjur till Smilla.Nu har jag läst ut den, och jag måste säga att jag inte riktigt fattar hajpen. Den var väl bra och spännande och så, men inte direkt fantastisk.
Det kanske är jag som är ouppmärksam, men ungefär 50 gånger ville jag ropa vadå?! vemdå?! till boken. Till exempel på slutet, när det står att nån snubbes "paraply rycker till" och sen beskrivs hur nån annan snubbe gör en "piruett på stället" och "nu är den vänstra armen borta. Han sätter sig på isen och börjar blöda".
Varifrån kom paraplyet, undrar jag. Och vad är det för himla magiskt paraply som kan SLÅ AV ARMEN på någon? Och varför sätter den nyamputerade mannen sig bara på isen och blöder lite grann? Han borde väl ramla ihop med en blodfontän i axeltrakten, och ganska snart dö en plågsam död?
Jag vore tacksam om någon kunde reda ut detta åt mig.
Men annars var den ganska bra, boken.
6 kommentarer:
hmm, man kanske skulle läsa om den där boken, minns knappt nåt av den!
Frida: Ja, gör det! Så kan du förklara för mig sen!
Har inte läst "Fröken Smillas...", däremot sett filmen, som var mycket spännande och bra.
Peter Hoegs bok "De kanske lämpade" ingick i kurslitteraturen i min specialpedagogikkurs 1995. Den var både tung, spännande och skrämmande. Handlar om en dansk privatskola så sent som på 70-talet(!) - en sluten värld utan ngn som helst insyn utifrån - där ett tufft experiment med aga och förtryck genomfördes bland eleverna uppdelade i tre grupper, om de var lämpade, inte lämpade eller kanske lämpade för teoretiska studier.
Kan trösta dig med att P-O Enquist har skrivit om "Fröken Smilla..." att "alla älskade att hata slutet på den romanen, men alla läste den." Jag håller med ang "min bok" att man fångas och läser ändå till slutet. På ett sätt slutade den ändå bra, men vilka blåmärken i själen kan en människa få särskilt i sin ungdom?!
Kan nog inte reda ut ngt åt dig, men hans skrivande har gjort intryck, så jag glömmer honom inte i brådrasket.
Gnurgel
Ej "haft tid" läsa boken", men låter så poetiskt. För tanken till egna känslan för snö och - hur måla densamma - utan att Göra det? T.ex. måla runtomkring på vita papperet, låta himlen skapa bergen med mörka tonfläckar här och där. Mycket vatten, luta arket - svosch - så drar ovädret in eller mörkret lägrar sig. En liten aningskänsla från en upplevelserik kurs i Bohuslän. / BÅ
Faster 1: Jag blev inte så sugen på att läsa mer av Peter Høeg, så jag nöjer mig med ditt referat där.
Faster 2: Boken var dock inte lika poetisk som sin titel. Du gjorde nog rätt som gick akvarellkurs istället.
Det gör du rätt i. Jag är inte heller sugen på fler böcker av den gode Peter Hoeg. Det finns så oändligt många fler författare och böcker att läsa. Har fortfarande en stor hög (ej Peter!) att plöja igenom, så några nyinköp får det inte bli på den här sidan om nästa nyår.
<3 på dig, vännen!
Gnurgel
Skicka en kommentar