Den här snart-börjar-vardagen-ångesten jag gått runt och haft - så himla onödigt alltså!
Det har ju gått huuur bra som helst att lämna och hämta på dagis och fritids. Och hinna laga mat, äta och få iväg barn till gympa på en timme idag - nemas problemas! Och det här med att Lilltjejen skulle börja på gympan igen efter ett års uppehåll, och jag var så säker på att hon skulle ångra sig av olika skäl (för tråkigt, för svårt, de andra barnen är kanske för små, tuppen gol i öster) - nu gympar hon som aldrig förr och ser hur lycklig ut som helst!
Vad lär vi oss av detta då? Att jag är stans största tönt som borde sluta gruva mig för saker hela tiden, kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar