Har ni fest elle?

Det har vi.

Undret i Malmöhus län*

*Okej, jag vet att det heter "Skåne län" nu, men Malmöhus låter roligare. Varför heter det inte Malmöhus län längre egentligen?
I vilket fall som helst:

Idag har jag bevittnat ett mirakel!

Vi var på Lilltjejens första cykelutflykt på egna två hjul. Miraklet var dock inte cykelturen, utan vad som skedde strax därefter. Maken hade lite överbliven kladdkaka med sig från fredagsfikat på jobbet. Och nu snackar vi Kladd-kaka. Extrem-kladdkaka, som kvällstidningarna skulle kallat det, fetstilt. Vad vi däremot inte hade med oss var skedar. Eller ens någon form av liknande verktyg.

Fyra personer. En burk med semiflytande extrem-kladdkaka. Inga skedar.

Och nu till undret:
Lilltjejen hade en kritvit, fin tröja på sig.
Efter att hon satt i sig en halv burk extrem-kladdkaka var hennes fina, kritvita tröja - tadaa! - FORTFARANDE VIT!

UPPDATERING: Bildbevis!

Dåndimp #2

Nu står visst dåndimparna som spön i backen:

Jobb nr 3, reporting for duty.

Ketchup, någon? Jag har lite över.

Nostalgifaktor 1000

Vi fick klasslista idag! Lilltjejens första klasslista till första (förskole-) klassen. Hur stort är inte det? Och hur ofattbart är det inte att min bäbis ska börja skolan i höst? Och hur nostalgisk är det rimligt att bli egentligen?

Min första skoldag hade jag gula shorts och röd ryggsäck. Mormor och morfar följde med och det kändes hur stort som helst.

På Lilltjejens klasslista kände jag igen ett enda namn: Lilltjejens. Själv kände hon typ en tredjedel av ungarna, visade det sig när jag läste upp listan för henne. Mitt barn känner fler än jag! (I det här rektorsområdet i alla fall.)

Ursäkta mig, jag ska bara gå och få dåndimpen över hur stort mitt lilla barn har blivit.

Joddel, nya skor och Runkeflostrand

I dag har varit en sån fin dag. Det ena roliga efter det andra:

1. Mitt sista besök på arbetsförmedlingen. Gissa hur bra det kändes att meddela att jag har ett jobb?
2. Såg en helt förtjusande tant som satt och spelade dragspel på en bänk. Och joddlade! Samtidigt!
   
3. God lunch med god vän.
4. Köpte TVÅ par fina skor. Att ha på nya jobbet.
5. Åkte buss till Runkeflostrand.

Hur gör man när man firar nu igen?

Inte för att skryta men... en viss person vars blogg ni kanske läser ibland har blivit erbjuden TVÅ jobb på sistone. Och har dessutom förmedlat kontakt mellan dissade jobbet och arbetslösa vänner, för att personen i fråga är en fin och omtänksam person.

Hur gör man nu då? Jag tror ärligt talat att jag glömt bort hur man firar. Ska man dricka champagne? Eller köpa något dyrt och fint? Vad i så fall? Inte FÖR dyrt väl? Jag törs liksom inte slå på för stort. Tänk om det försvinner då, jobbet?

Mitt första steg blir i alla fall att för första gången på allvar använda etiketten "succéåret 2010", och mena det.

Pärlburken kräktes litegranna

Om man är en cool tjej på fem jordsnurr kan det hända att man är grymt besviken på de nya hörlurarna man fått i present av sin ömme fader. Man ville kanske hellre ha hörlurarna som var rosa och kostade fyra hundra spänn. De svarta är fulast i världen, och man ska ALDRIG NÅNSIN ANVÄNDA DOM! Otacksamma unge, kanske nån förälder muttrar då. Innan han/hon kommer ihåg hur det var att vara fem år och få nåt fult när man så himla gärna ville ha den där fina grejen.

I så fall är det tur att den ömma modern har en limpistol. En kreativ bonanza senare kan det kanske se ut som att en pärlburk kräkts över de svarta hörlurarna. Men är man en cool tjej på fem jordsnurr är man sjukt nöjd. More is more!

Som vanligt är det tjejen på bilden som designat lurarna.

Dagens Bourbon

Dagens Bourbon heter Louise.

Barnen var inte så överdrivet imponerade.
Hon blir snyggare sen, tror jag. Nåt sånt här.

Säg hej till Louise Odier!

Snopet.

De fick ingen fjutt på Valborgs-brasan. Pyrde lite surt i hörnet bara.
En hel jäkla scoutkår på plats, och ingen eld.
Fast rök luktade man likförbaskat.

Diagnos: serie-monofag

Någon i min familj (jag nämner inga namn) gillar inte det här med att blanda. Har man hittat en maträtt man gillar finns det ingen anledning att blanda in en massa annat. Då kan matsedeln se ut så här, en vanlig helg hos valfria släktingar:

• Lördag, lunch: Inlagda rödbetor. Bara inlagda rödbetor.
• Lördag, kväll: Köttbullar. Bara köttbullar.
• Söndag, lunch: Okej, här vågade sig personen faktiskt på flera ingredienser. 75% av portionen var dock majs.
• Söndag, mellanmål: 30 småkakor.
• Söndag, kväll: Pommes frites.
  

Tallriksmodellen när den är som näst bäst, skulle man kunna säga.

Skröpligheten, skröpligheten...

Om jag springer för mycket får jag ont i hälsenan.
Nu har jag visst fått trokanterit också.
Och idag hade jag nåt slags tryck över bröstet. Kan det vara kärlkramp?

Avvaktar gikt, artros samt osteoporos. Nästa vecka kanske?

Stackars vargen.

Gårdagens äventyr = hemligt möte med viktig person. Okej, mötet var inte så värst hemligt men vafasen, man kan väl få låtsas lite?

Dagens äventyr = 30 minuters godnatt-sångstund med Lillkillen. Och då räknar jag knappt utmaningen att få killen att stanna kvar i sängen. Jag förstår att ni är nyfikna på låtlistan, så här kommer den:

1. Först kommer några random requests på sånger om grävskopor etc. Jag improviserar något stillsamt (det ska ju vara vaggvisor är det tänkt). Lille grävskopan, lille grävskopan, lille söte grävskopan...
   
2. Därefter drar vi hela Lucia-repertoaren, med ett tiotal extra repriser på strofen "Alla sova släckta äro ljusen". Den biten är ju den bästa, tycker vi i vår familj.
3. Sen önskas Kalles Klätterträd. Den låten är ju ett äventyr i sig, åtminstone när jag sjunger den. Har ni provat att sjunga den utan komp? Den ballar ju ur fullständigt i slutet med något slags jazz-fusion. Mycket spännande.
4. Jag försöker avslutningsvis styra in det hela på en vaggvisa. Lillkillen tycker Vargsången kunde funka. Och då kan man ju inte låta bli att snacka lite om den där vargen som ylar. Han är ju tydligen hungrig, stackarn. Lillkillen analyserar: Staackas vaajen. Han hongig. Han vill ha MAJS!

Ja, det måste onekligen vara rätt jobbigt att vara varg och så himla sugen på majs. Måste vara typ omöjligt att få tag på mitt i skogen på vintern. Och sen ska man få upp burken också. Man fattar ju att han ylar, liksom.

+

= sant

This bloginlägg will self-destruct in 10 seconds

Psst...

Jag sålde en grej på Blocket idag. Av nån anledning blev jag lite nyfiken på farbrorn som köpte. (Det är en sjukdom jag har. Google-sjukan.) Så jag googlade honom när han åkt hem.

Man får ju inte skriva om andra människor hur som helst så jag kan inte ge några detaljer, men man kan säga att jag mötte Lassie. Vi snackar högt uppsatt. Vi snackar hemlig polisiär verksamhet.

Eftersom jag såg Luftslottet som sprängdes i går, vet jag att pensionerade, fd anställda vid hemlig polisiär myndighet inte är att leka med. Därför har jag vidtagit vissa säkerhetsåtgärder, och detta blogginlägg kommer att självförstöras inom kort.

Sova. Jag. Nu.

I dag:

• Vaknat trött.
• Haft ont i huvudet. (Som jag typ ALDRIG har. Utom idag.)
• Jobbat mycket och länge.
• Varit på jobbintervju. Typ. Fast lunch.
• Ångestat över hur jag ska göra med jobbsituationen. (Kan man tacka nej till ett, och chansa på att man får det där andra som man tusen gånger hellre vill ha?)
• Jobbat mer
  
• Haft mer ont i huvudet.
• Kommit hem sent.
• Stirrat tomt framför mig.
• Idisslat.
• Tittat på Majros.
• Tappat tal- och skrivförmåga.
  

Nu: sova.

Åmajgad-åmajgad-åmajgaaad!

Inte för att jag ropar hej eller så, för den där bäcken är fortfarande väldigt-väldigt oöverhoppad, men ändå:

Här går man och har ångest över att man inte har ett jobb i drygt ett år. Drygt ett år! Ångest!

Under den tiden är man lite föräldraledig, och jobbar sen gratis ett halvår. Jätteroligt jobb, jättetrevliga kollegor, kaffe från himmelriket. Men det är ändå gratisjobb, och bara tillfälligt. Så ångest ändå.

Men nu helt plötsligt händer det ena efter det andra. Kanske.

Då kan man få ångest över vilket av jobben man ska satsa korten på. Om man måste välja.
Fast det kan jag ju inte än.

Kan ingen bara gå in och styra upp det här en gång för alla?

Veckans prefix: JÄTTE-

Vi fixade i trädgården igår. Senare på kvällen hade Lillkillen och jag lite eftersnack i samband med godnattsagan "Stora Fordonsboken":

Jag: ...och där har vi en traktor med gödselspridare.
Lillkillen: Gössel JÄTTEfarlit!
Jag: Nä gödsel är inte farligt. Du hjälpte ju pappa och hällde gödsel i jorden idag.
Lillen: Gössel inte farlit.
Jag: Nä, gödsel är kossans bajs.
Lillkillen: Kossan bajsar JÄTTEmycke!

Och där fick man ju hålla med ändå. Tre 50-kilossäckar gödsel (som maken & Lillkillen spridde ut i grönsakslandet) är onekligen ganska mycket bajs.

Gödsel: inte särskilt farligt.

Kossa: bajsar relativt mycket.

Akan-Kakan - pysselproffs!

Efter gårdagens sejour med silversprejen insåg jag att jag behövde en limpistol också. Alla pysselproffs har en limpistol. Eller två. Hur ska man annars få fast tyllen i den silversprejade tavelramen, när häftpistol inte funkar?

Voila! Prima upphängningsanordning för örhängen!
Hur har jag klarat mig utan en sån alla dessa år?

Silverbonanza!

Dagens upptäckt: Silversprej!

Fantastisk uppfinning, I tell ya! Hör här: jag hade fyra grejer med helt olika färger, och sen ba' sprej-sprej, så var de silvriga allihop! Nu går jag runt i huset och letar fler saker man kan spreja. En silverfärgad stol, det kanske vore något?

Eller har jag sniffat lite för länge i färgburken nu?

Är det så dags att slå ut nu?

Påsken är ju för bövelen slut!

Akan-Kakans ungdomlighet saknar gräns

Nu go-vänner ska jag berätta om tant Akan-Kakans helkväll igår. Jag säger bara: Oj. Oj. Oj!

Vi spelade tv-spel (!) till halv två (!), och i morse sov jag till efter nio (!). Är jag inte ungdomlig, så säg?

*Pausar, så att ni får ta in hela vidden av min ungdomlighet*

Tant Akan-Kakan hade dock liite, liite problem med alla knapparna. På min tid, när man ibland fick spela tv-spel hos nån kompis, så var de enda knappar som fanns "A", "B", samt ett plus så att man kunde styra Super Mario fram, bak, upp samt ner. På vårt nya (ärvda) tv-spel finns i runda slängar ett hundra knappar, samt två stycken joysticks. Fatta valmöjligheterna!

Nu har jag inte tid att skriva mer för jag ska ut och åka lite skejtbård. Med kepsen bakåfram.
För det finns väl skejtbårds fortfarande?