Tidsresenärens hustru.

Å. Fin bok. Jag är fortfarande lite vemodig, fastän det är flera dagar sen jag läste ut den.

Dö vinter, dö! Del 2.

4,5° och sol. Den som säger att det ska snöa mer får spö.

Inte helt säker, men jag tror det är hyacinter (vid väggen) och påskliljor (närmast).

Spänningen, spänningen!

Röda fläckar i blöjregionen. Kan det vara... vattkoppor?

Man kan ju inte veta säkert förstås, men jag skulle bli lite förvånad om vi inte har ett prickigt barn imorgon.

UPPDATERING: Nä, jag tror minsann det var falsklarm. Jag ropar inte hej riktigt än, men han är väldigt oprickig för tillfället.

Livmoder heter på tyska: Kinderägg

Minns ni reklamen för Kinderägg som gick på 90-talet eller så? Den där barnen i familjen pratade olika dialekter? Som man skrattade lite åt.

Stockholmsbarnet: Mamma mamma, kan inte du köpa nåt åt oss?
Stockholmsmamman: Aa, men bara nåt litet.
Skånebarnet: Men de ska vau nåt spännande, å nåt man kan leeejka meejd!
Stockholmsbarnet: Å choklaaad!
Stockholmsmamman: Men det är ju tre önskningar på samma gång. Det går ju faktiskt inte!

Jag tror att vi håller på att bli den familjen. Dialektmässigt alltså.

Internt skämt.

Okej, detta är lite internt för oss som varit/är i forskarbranschen.

Handlar om Peer Review. Utspelar sig 1945. Roligt.

Min magsjuka i bilder!

...nej, jag tror inte det va?

Men jag lyckades i alla fall producera en jobbansökan, med en hand, liggandes med laptopen i sängen.
Sen masade jag mig upp till tv-soffan lagom till Mellon. Och vår (läs Lilltjejens) favorit vann!

Så den här helgen får väl räknas som relativt lyckad ändå, tycker jag. Jag har tydligen inte så höga krav.

Don't try this at home

Om man tycker det är lite jobbigt att trängas med två barn och en make i sängen kan man prova att toppa det hela med en klassisk... - tadaa! - ...Magsjuka!

Sen när man varit uppe och kräkts lite kan man stappla tillbaka till sina 20 cm sängkant och lägga sig bredvid ett skrikande barn, som kräver Mammas hååv (dvs mammas hår) som gosedjur för att kunna somna om.

I det läget tänkte jag två saker:

1. Så himla bra man hade det när man var singel och fick vara sjuk ifred. Men fattade man det då? Nej, man ba Ojoj, stackars mig som är sjuk!
2. Vilken herrans nåd att det här inte hände för ett par dagar sen, när maken var borta. Vilken skräck att ta hand om två friska småbarn samtidigt som man mår apa och springer fram och tillbaka till toa.

Ladies and gentlemen, I give you: Min humor

Vad ska ni äta till middag ikväll? Själv ska jag äta SJU SORTERS APA! Katlas recept.

Fast just nu, till frukosten, sitter jag mest och väntar på att maken ska sätta sig på sin vanliga stol. Jag tror nämligen inte att han har sett pruttkudden som Lilltjejen riggade där igår.

[UPPDATERING] Hahaha, priceless! Pruttkudde måste vara högsta formen av humor. Eller lägsta.

Dö, vinter, dö!

Mello

Kl 20:10 igår. Mello-festivalen på tv.

Jag: Kom, Lilltjejen! Det är nåt på tv som du kanske gillar.
Lilltjejen: Nä.
Jag: Men du kanske kunde se efter om tycker det är kul?
Lilltjejen: Okejdå.

30 sekunder senare:

Lilltjejen (hysteriskt): Vi MÅSTE DANSA!

Och dansa innebär tydligen att man håller varandra i händerna och hoppar jämfota i ring.

Sen "dansade" vi till alla låtarna, och maken antydde från nedervåningen att det ju var roligt att Överste Hati och hans gäng kom på besök.

Hrmpf, sa jag.

Ev. uppvaktn.

____________________________________________________________
All ev. uppvaktning på min födelsedag 4/2 undanbedes vänligt men bestämt. Bortrest.

Vänligen,
Akan-Kakan
____________________________________________________________

Fast på kvällen kan ni ringa om ni vill. Då är jag hemma igen.


Vart jag ska? Oh, jag ska till The City of Angels! Jajemen!

Ängelholm, alltså.

Och jag har bestämt för mig att födelsedagar var roligare förr.

Titta, det kom väder!

Hej alla kompisar som bor norr om Skåne! Tycker ni att snöröjningen fungerar lite halvdant i er stad? Då kan ni gissa hur bra den funkar här! I landskapet där man vanligtvis får 5 cm under en hel vinter.

De har inte någon imponerande stab av snöplogargubbar här, om man säger så.

Om man vill kan man leka novemberkåsan på vår gata nu. Om man leker att 20 cm spårig lössnö är geggamoja alltså. Det gör jag.

-Kom nu barn! Idag ska vi köra novemberkåsan till dagis!

Taskig tajming

När man ställt klockan på ringning Klockan Svintidigt för att åka på spännande jobbgrej, då kan det hända att man har huvudet fullt av alltmöjligt, och därför somnar alldeles för sent.

Vid sådana tillfällen passar det extra dåligt med en Lillkille som hostar en i örat mellan 01:30 och 03:30, eller så.


Sova 2 timmar + jobba 11,5 timmar = man borde kanske köpa sån där Mollipect?

Akan-Kakans känsla för bok

Jag vill minnas att var och varannan kotte läste "Fröken Smillas känsla för snö" när den kom ut (tidigt 90-tal eller när var det?). Jag vill minnas att alla tyckte den var så himla bra. Folk döpte till och med sina barn och husdjur till Smilla.

Nu har jag läst ut den, och jag måste säga att jag inte riktigt fattar hajpen. Den var väl bra och spännande och så, men inte direkt fantastisk.

Det kanske är jag som är ouppmärksam, men ungefär 50 gånger ville jag ropa vadå?! vemdå?! till boken. Till exempel på slutet, när det står att nån snubbes "paraply rycker till" och sen beskrivs hur nån annan snubbe gör en "piruett på stället" och "nu är den vänstra armen borta. Han sätter sig på isen och börjar blöda".

Varifrån kom paraplyet, undrar jag. Och vad är det för himla magiskt paraply som kan SLÅ AV ARMEN på någon? Och varför sätter den nyamputerade mannen sig bara på isen och blöder lite grann? Han borde väl ramla ihop med en blodfontän i axeltrakten, och ganska snart dö en plågsam död?

Jag vore tacksam om någon kunde reda ut detta åt mig.

Men annars var den ganska bra, boken.

Man borde kanske känna varandra efter tio år.

Såg ni Anders & Måns? Det gjorde jag. I löv Anders & Måns.

Lånad bild från svt.se.

Programmet spelades tydligen in här i stan (stan=Malmö), och plötsligt känner jag igen mig där de filmar, vilket jag blir lite entusiastisk över.

Jag ba:
-O-o-o! De är vid Davidshalls Torg! Kolla! Det där kaféet har jag också varit på!! Två gånger!! (Vilket jag tyckte var en fantastisk slump med tanke på att jag varit på kafé sammanlagt tre gånger sedan vi flyttade till Malmö)

Lite senare. Maken ba:
- Där är Bob Hansson. Honom har jag sett. På poesifestival i Rinkeby Folkets hus.

Vid ungefär den här tidpunkten får jag dåndimpen och börjar ställa följdfrågor:
- Du? Poesifestival?!
-Ja
-I Rinkeby?
-Ja
-RINKEBY?
-Ja
-POESIFESTIVAL?
-Ja

Å maj gad. Vi har varit ihop i snart tio år. Man tror att man borde känna varann vid det laget.

Kräks, svett & tårar

Saker jag gjort idag:

• VAB:at hostig Lillkille
• Bjudit kompis på lunch
  
• Torkat kräks med mina vantar (en hostning gick överstyr, so zu sagen)
• Överlevt en tur till matvarubutiken med två barn
  
• Gått på mitt livs första Friskis & Svettis-pass

Japp, så blir succéåret 2010: jag har kvalitetstid med mina barn, träffar mina trevliga kompisar, hittar på fiffiga lösningar på vardagsproblem och jag blir vältränad!

Typiskt alltså

När man...

1. äntligen har köpt ny mascara som man har på sig (efter typ en vecka utan)
2. har ny klänning
3. är snygg i håret för en gångs skull

...då ringer dagis och säger att Lillkillen är för krasslig, så man måste åka hem igen. Klockan 8:30.

Typiskt. Jag som var så snygg.

Relativt sett, alltså.

Tomatofejs gör stan

Jeeklars vad trött man (jag) blev av att springa i kyla. Hade helst velat gå och däcka en smula, men det gick ju inte när man hade en lunchdejt inbokad. Min första utan-barn-aktivitet på evigheters evighet, amen.

Så jag tog mitt tomatofejs och pallrade mig ner på stan. And it was sweet, I tell you!

Fast jag är fortfarande trött som en björn.

Play-dough-inferno

Play-dough. Modellera, alltså.

Så himla mycket hon älskar att leka med den där leran, Lilltjejen.

Och så himla mycket jag hatar de där tusen ler-smulorna som hamnar överallt sen. På kläderna, golvet, strumporna, mattorna.

Kan man förbjuda play-dough inomhus? Eller är det taskigt? Leran kanske stelnar där ute i snön?

Annan fråga, samma svar

Samma ytterst förnärmade Nä! [Verkligen inte! Hur han du ens fråga nåt sånt?!] får man till svar på frågan om Lillkillen har bajsat. Trots att det finns ganska tunga bevis, så att säga.