Jag kunde inte undvika disputationen (se inlägget nedan). Vi är en ganska liten enhet och det hade blivit ett väldigt uppenbart ställningstagande att inte gå dit.
Men jag bytte till lätta skor, och jag satt precis vid utgången. Efter presentationen, före utfrågningen, smet jag därifrån. Det blev inga bomber och inga konstiga utspel av något slag, bara en helt vanlig disputation.
Man kan gärna kalla mig paranoid om man vill, men just nu är jag hemma med mina väl omkramade barn. Alla är friska och ingen sprängd, och det känns faktiskt väldigt, väldigt bra.
.
4 kommentarer:
Pew, skönt!!
Frida: Jo, faktiskt väldigt. Men det känns ändå bra att jag gick dit och uppvaktade, gratulerade och var med på present. Han har varit jätteknäpp men vi var schyssta ändå.
Ja jösses, vilka blandade känslor där! Man skulle ju liksom vilja prata med killen om hur han har fått en att känna sig - han skulle säkert känna sig fruktansvärt mobbad och rasistiskt behandlad, och det VILL man ju verkligen inte.
Men så ligger den där känslan i maggropen och säger att man vill hellre krama sina barn en gång till än att dö av någon helt tokig anledning...
Usch!
En annan: Ja, det är jättesvårt! Det är ju knappt att man kan säga något om sina misstankar till de andra kollegorna heller! Vi har bara konstaterat att han förändrats mycket och att vi varit oroliga för honom.
Skicka en kommentar