- Manlig doktorand från Mellanöstern
- Förut ytterst social, trevlig, sekulär, inte religiös, tog nån öl ibland.
- Plötsligt radikalt personlighetsförändrad: Väldigt allvarlig, inåtvänd, deltar inte alls i sociala aktiviteter på jobbet såsom lunch och fika. Konstiga, aggressiva utspel.
- Odlar stort skägg.
- Syns knappt till på kontoret på flera månader.
- Han blir väldigt mån om att få avsluta sina studier, och säger att han "just want to go home". Han upprepar ofta detta att han bara vill åka hem.
- Hans doktorsavhandling delas ut: På framsidan en tämligen anstötlig bild från ett bombdåd i hans hemland. Bilden har inget som helst med hans forskning att göra.
- I avhandlingen tackar han sina bröder och läromästare i moskén. Avhandlingen tillägnas hans folk.
- Veckan före disputationen syns han på jobbet, är då vänlig, artig och verkar ganska harmonisk jämfört med senaste året. (Jfr gravt deprimerad person som liksom lever upp när hen bestämt sig för att ta livet av sig)
- När han tillfrågas om vad han ska göra efter disputationen svarar han svävande "vet inte". Ska han åka hem meddetsamma? "Nej". Har han alltså inte bokat någon biljett hem? "Nej".
Sammanfattningsvis: personlighetsförändring, plötsligt mycket religiös, bild på bombdåd, mycket prat om hans folk, ville förut inget annat än åka hem till hemlandet men har nu inte ens planerat någon hemresa.
Hur paranoid är jag när jag tänker att jag inte vill gå på hans disputation? Maken är ju bortrest och om jag sprängs i luften på disputationen, vem ska hämta mina barn på skola och dagis?
Kan inte alla bara säga att jag är en paranoid idiot nu?
.
4 kommentarer:
Hu, läbbigt! Inte alls paranoid, ta ledigt från jobbet den dagen och var med dina barn!! Och tipsa polisen banne mig!
nä stanna hemma. vad är väl en disputation jämfört med att.. ja låt säga leva? du kan baka en sommarkaka istället om du vill. jag har ett finfint recept.
Hm.
Jättemärkligt! Har du möjlighet/mod att prata med honom om hur han mår?
Följ magkänslan! :-) Känns det inte bra, skall man inte göra't.
Yllet och Frida: Jag gick dit lite kort, som ni kanske läste. Sitta två meter från utgången kändes som en bra kompromiss.
En annan: Det är ju lite svårt att prata med någon som nästan aldrig är där, och typ springer förbi utan att hälsa när man väl ser honom. En annan kollega (som arbetar närmre med honom än jag) gjorde ett par försök att prata, men han förnekade helt att något skulle vara annorlunda.
Skicka en kommentar