Skinkor av stål

Stairmaster, hrmpf! Step up, fnys! Jag skrattar föraktfullt åt dessa undermåliga träningsmetoder!

Inget träningspass slår rastlös-snart-4-åring-kan-inte-sova. Efter att ha sprungit upp på övervåningen för godnattkram, godnattvisesjungning, byten av godnattskiva (3 gånger), salva mot klåda, värmedyna mot växtvärk, samt lyssning till nydiktat eget verk (Den svårt begåvade visan Fjäril kom hit, kom hit), har jag numera en rumpa av stål.

Panna cotta

Panna cotta är italienska och betyder liten kotte.

Jag funderar på att servera sådan till efterrätt på disputationsfesten. Frågan är bara vilken smak? Finns det nån som kan tipsa om en god sort? Kanske en adventig smak? Eller nån annan som är god? Allt är av intresse.

Pliiis?

Jazzbyxan i rampljuset

Mama boot camp light à la Akan-Kakan har börjat. Ett pass i veckan kanske inte räknas som boot camp egentligen, men det här är min blogg, så då får jag bestämma vad det kallas.

Jag blev tvungen att stå längst fram i mitten på träningspasset idag. Läskigt! Jag brukar trivas bäst långt bak. Där kan man flaxa runt, göra lite fel och kanske maska lite om det blir jobbigt. Utan att det syns så mycket.

Så blev det inte idag. Enda lediga platsen var där mitt framför instruktören. Där måste man ju göra rätt och köra hårt. Annars blir det skämmigt. Jag sneglade nervöst på tränings-proffsen bredvid. Till vänster stod en sån där söt och välsminkad tjej med välkammad hästsvans högt upp på huvudet och trendiga träningskläder. Mina träningskläder består av en urtvättad t-shirt och de gamla "jazzbyxorna" som är lagade på knäet efter en jogging-vurpa 1998. Fast, till min stora lättnad: välsminkade tjejen var ganska förvirrad, och gjorde fel hela tiden. Hon hade bättre koll på sin hästsvans än vilket håll hon skulle gå, om man säger så. Så det var nog ingen som tänkte på att jag flaxade ograciöst i 1998 års träningskläder. Hoppas jag.

Det är utsidan som räknas

Jag blev övertalad att åka till simhallen igår. Första gången i bikini efter avslutad amning av barn nummer två. För säkerhets skull provade jag bikinin innan vi åkte.

Jag till maken: Hmm, det här funkar väl?
Maken (väluppfostrat): Ja, du är jättesnygg!
Jag: Men kolla här då! Haha, det är ju ingenting i! (Syftandes på bikiniöverdelen)
Maken: Men det är ju inte insidan som räknas. Det är ju utsidan!

Jag tror förresten det måste vara allt kaffe jag drack när jag var mammaledig.

Kjolo is da shit

Idag har varit en sån prima dag! Mitt allra största bekymmer inför disputationen är äntligen löst! En sten har fallit från mitt hjärta. Oj vad jag har gått och funderat, gruvat mig, haft ångest, beslutsångest...

Givetvis talar jag om vad jag ska ha på mig på själva disputationen. Det måste ju vara något som är lagom propert. Lite uppklätt men inte för festligt. Som man ser smart och snygg ut i. Inte kostym, för det är liksom inte min grej.

Anyway. Idag hittade jag. Dösnygg kjol och polo. Kjolo.

När jag ändå var i farten fixade jag även party-outfits till barnen. Skjorta & bruna gubb-byxor, respektive silverklänning. Min egen party-outfit är också fixad. Mormors guldklännig.

Känns kanske inte helt rimligt att man är mest orolig över kläderna. Men jag är nog en ovanligt ängslig person.

Maken hade inte direkt de här bekymren när han skulle disputera för några år sedan, vill jag minnas. Det var snarare nåt i stil med: Älskling, vill du att jag har den bruna eller den grå kostymen? Varpå jag valde den grå, eftersom det passade till mina kläder.

Oschyssta lökar

Om det är någon som undrar hur det går med löken, så kan jag berätta att den har börjat ruttna lite nu. Jag gissar att det inte är ett normalt stadium på vägen mot en prunkande blomning.

Jag funderar på att stryka Professionell Hyacintodlare från min lista över karriärmöjligheter efter disputationen.

Förlåt alla på Fågelsången

Förlåt alla som var på kafé Fågelsången i eftermiddags och trodde de skulle få en lugn och mysig fikastund. Jag ville så gärna fika en liten, liten stund med mina bästisar, som jag träffar så vansinnigt sällan.

Förlåt att jag gav min dotter tre kakor så att hon skulle sitta still så länge som möjligt. Förlåt att jag sedan lät min socker-speedade dotter rusha fram och tillbaka, från ena änden av lokalen till den andra. Gång på gång. Förlåt om ni spillde kaffe när hon sprintade förbi, två centimeter från ert bord. Förlåt!

Men det fanns kanske nån som tyckte det var gulligt? Eller?
Lite i alla fall?

Barnpizza

Jag surfade runt lite efter info om dagis och sånt i vår (snart) Malmö-förort, och snubblade över ett forum där det diskuterades mat för små barn. Någon var mycket upprörd över att hennes svärmor gett lilla dottern, cirka 10 månader, en bit pizza! Ve och fasa!


Här är Lillkillens inlägg i debatten:

Hubba Bubba

Om man är lillebror händer det ibland att man får ha ärvda kläder. Igår var Lillkillen söt som ett litet Hubbabubba i rosa body och rosa kalasbyxor.

Mammas lilla flicka.

Dagens ord

Lillkillens vokabulär innehåller numera två ord: titta och mamma.
Eventuellt kallar han storasyster för Dada eller Ada, men det är lite oklart. Ganska många saker går nämligen under benämningen Dada.

Good news, bad news

Plus och minus idag:

• Minus: Jag fick punka på cykeln imorse
  
• Plus: jag var inte så långt från cykelmojjen
• Plus: Jag hade inte tunga datorväskan med mig
• Plus: Jag fick en schysst promenad från cykelmojjen till jobbet med min ipod på högsta volym.
  

• Minus: Jag fick provtryck på avhandlingen idag. Hittade ett par fel.
• Plus: ...fast det var bara några struntsaker, egentligen.
  

• Minus: Optikern hade inte "mina" linser på lager.
  
• Plus: Jag fick ett 10-pack gratis!

Nästan så att man ska hem och fira, med andra ord.

Kökspromenad

I helgen har vi varit på släktfäst hos svärföräldrarna. Egentligen var det väl bara närmsta familjen, men har man fem barn med respektive och barnbarn så blir det lite folk ändå. Tjugoen personer, närmare bestämt. (Nej, de är inte mormoner, de tycker bara om barn).

Anyway, morgonen efter vaknade Lillkillen som vanligt klockan sex. Efter några tappra men dödsdömda försök att söva om honom (Mamma vill att du överväger det här med att somna om en gång till), var det bara att ta honom under armen och pallra sig ut i köket och fixa välling.

Okej, inget större problem. Fixa lite välling med hungrigt barn under ena armen har man ju gjort några hundra gånger. Men sen då? Med ett helt hus fullt av folk som troligtvis skulle uppskatta att få sova till... säg, åtta åtminstone. Jag hade först nån idé om att vara en bussig svägerska/svärdotter och ta med mig skrikhalsen på en tvåtimmars långpromenad, men termometern visade liksom på -10,4°, och inga vantar hade jag.

Så det blev promenad i köket istället, hand i hand med Lillkillen. (Folk låg ju och sov i alla andra rum.) Rena drömmen, tyckte han. Skräphög med servetter och annat festligt i ena hörnet, kattmat i andra, och bäst av allt: storasyster och kusinerna hade haft ballong-bonanza hela kvällen, så det låg små färgglada bitar av före detta ballonger över hela golvet. En stegräknare på den lilla foten hade antagligen blivit överansträngd. Och glädjetjuten över alla spännande fynd höll nog både en och annan vaken. Tur att de tycker om barn.

Hyacinter for dummies

Jag trodde att jag var ute i extremt god tid när jag shoppade hyacintlök i helgen. Jag menar, det är ju inte ens november än. Det dröjer ju huuur länge som helst tills det är advent. Jag slog i alla fall till på nåt slags kit med lök och vas i kartong, med instruktion på insidan.

I dag öppnade jag min kartong, och följde noggrannt instruktionen, som var av typen hyacinter for dummies:

1. vatten i vasen
2. löken ovanpå
3. ställa mörkt & svalt
4. vänta till den vuxit 4 cm, vilket tar ca 10-12 veckor...

Eh, 10-12 veckor? Tidigast i mitten av januari alltså? Och sen tar det ytterligare ett tag innan den blommar? Det blir jul i februari, med andra ord.

Jojo, om 3,5 månader månader, så! Då blir det så här fint!


-Mamma, kaaan vi inte få öppna julklapparna snart?
-Nej, inte förrän hyacinten slagit ut har jag ju sagt!

Fast i vinkelvolten

När Lilltjejen lärde sig gå körde hon på den säkra linjen: reste sig själv mot någon möbel, gick och höll i sig lite, och släppte så småningom taget och tog några trevande steg.

Lillkillen, däremot, kör kamikaze-stilen. Sitter på golvet och gnäller argt tills mamman eller pappan kommer och hjälper honom upp. Rusar sedan iväg framstupa hållandes mamma/pappa i ena handen. Sen brukar han fastna i vinkelvolten och ragla runt, runt i cirkel kring föräldern i mitten tills han välter. Inte direkt nån behärskad kroppskontroll, alltså. Kanske tur att han inte kommit på hur man reser sig själv. Den dan blir det hjälm. Och full hockeymundering. Hoppas det finns såna i storlek 86.

Omställning till småbarnstid

Hmm... Innan man fick barn uppskattade man liksom den här omställningen till vintertid på ett annat sätt. En timmes sovmorgon...

Nu får man istället chans att komma upp extra tidigt. Härligt! Man kan ju till exempel leka att man är en bagare. Men en extremt pigg liten bagarlärling.

Steg & boaorm

Saker som är svårare med barn nummer två.

Del 1: Att föreviga viktiga ögonblick.

Om man tyckte det var svårt att fota/filma de första stegen som den första lilla knodden tog är det ingenting mot den utmaning man ställs inför med barn nummer två. Inte nog med att man ska lyckas hala fram kameran i tid och få blixten att ladda nån gång, man ska dessutom försöka röja storasyster ur vägen utan att trampa på några svartsjuka tår.

Mina damer och herrar, jag ger er Akan-Kakans hus den 28 september dennes. Lillkillen har just tagit några steg utan stöd, mamman rusar efter kameran... Detta kan bli stort!

...entré Lilltjejen. Utklädd till boaorm. I ena benet av mammans gröna mysbrallor.

Sen försökte boaormen äta upp det trinda spädbarnet. Mamman och pappan gjorde några tappra försök, men resutatet blev... Ja, ni ser kanske själva.

Färdig

Torsdag:
...och hon tryckte på "send mail", väntade några sekunder, och gnuggade sig sedan lite yrvaket i ögonen... Jaha, nu var den alltså inskickad. Avhandlingen. Lite layout-frågor kvar att fixa bara. Vad gör man nu då? Ska man alltså vara ledig en hel helg? Och bara göra roliga saker? Inget jobb alls? Tanken kändes helt absurd, faktiskt.

Lördag:
Fast såhär halvvägs genom helgen känns det som ett rätt schysst koncept. Jobba på vardagar, vara ledig på helgen. Jag ska nog köra på det i framtiden.

En liten surprajs!

Lilltjejen: Mamma och pappa, jag ska bara gå och kissa.
M & p: Okej, gör det du.
Lilltjejen: Ni får inte komma nu, för det ska bli en överraskning!
M & p (unisont och med låtsat intresse): Mmm, okej.
- paus -
Lilltjejen: Ni får inte komma hit än! Det ska bli en överraskning!
M & p: Mmm...
- paus -
Lilltjejen: Nu får ni komma!
Pappan går dit (lite frågande): Jaha?
Lilltjejen (glatt): Jag har bajsat!

Och när jag väl skriver ett inlägg blir det inte bättre än såhär

Fråga kolon:

Kan man ta sig ett glas vin när man knåpar med sin avhandling? Om det är lördagkväll?? Och man inte har något liv i övrigt?
"Skriv full, redigera nykter", tipsade ju någon om. (Mark Twain?) Gäller det statistiktabeller också?

Jo, men jag tror jag gör det! Vem vet, det blir kanske en härligt kreativ tabell över associationsanalysen av genen Blablabla* i populationerna Tjolahopp* och Tjolahej*.



* Jag skriver alltså kodspråk här. Genen heter inte Blablabla egentligen. Om nu någon skulle intressera sig. Populationerna Tjolahopp och Tjolahej finns däremot på riktigt.

Hello Sweden, can you here me?

Nu bloggar jag från utlandet!

Hur klarade sig folk förr i tiden egentligen? När man inte kunde bli nådd på mobilen var på jorden man än befann sig. Eller kunde chatta och mejla flera gånger varje dag?

Jag fick förresten ett mejl från Lilltjejen igår. Hon hade dikterat för sin far. Det stod spännande saker som att hon hade ätit korv och lagt pussel. Jag blev helt rörd.

Om man tycker att man blir mesig när man får barn så är det ju ingenting mot hur man blir när man är borta från sina barn ett par dagar. Översentimental är bara förnamnet, I tell you. Men jag har lagt band på mig och bara köpt EN present till dotra.